När jag var på gravidyogan för någon vecka sedan skulle vi sitta och hålla på magen och berätta för bebisen vad vi tycker och hur vi ser fram emot att träffa hen. Men det ända jag kunde tänka på är, 'fan vad löjligt det känns att sitta och prata med en tom mage. Jag kände mig ganska utanför, som att de andra skulle komma på mig närsomhelst och att jag inte hörde dit.
Jag har försökt hålla en god min i denna bloggen för jag vet att många av er som läser är i samma sits. Men det blir inte lättare bara för att man plussar. Då startar nästa resa. Att acceptera och att våga ta in. Jag är idag i vecka 17 ganska långt egentligen, men än så länge ljuger jag. Jag ljuger hela tiden för att förhoppningsvis snart kunna vara glad själv över att vara gravid.
Till er andra starka underbara ivf tjejer. Ni är inte ensamma i detta. Våga tala om vad ni känner, vad ni tycker och vad ni går igenom. En sak vet jag säkert och det är att inget blir lättare av att hålla det för sig själv 💗💗💗💗
Jag har aldrig kommit så långt som du, men jag kan absolut relatera till din känsla ändå. Det försvar och de murar man bygger upp är enorma. Kram